PINKMJAU

Ja vilken dag.

Omtumlande, nja, lite, hänt mycket eller nä, vet inte hur formulera mig, men känner mig lugnare i alla fall.

Nu börjar de kännas som att jag kanske kan börja andas ut, slappna av, inte hoppa till för minsta lilla ljud, kunna sova en hel natt, våga somna in, vara trygg i mitt hem, kanske kanske, nä men snart, om kanske några dar menar jag. Hoppas jag.

Vet de låter luddigt men kan ju inte skriva om allt än men de kommer. Kanske.

Ni som är insatta ni vet vad jag menar o de betyder allt för mig att ni finns där, även om jag kanske glömmer bort att tacka er för för de, eller visa de på rätt sätt, men ni ska veta ni är guld värda, bara genom o finnas o orka lyssna på mig. 

Vet ju med mig själv att de kan kännas så jäkla jobbigt o få höra samma sak om om om igen, när man inte själv har varit med om det, men ni har varit helt underbara med ert tålamod med mitt "tjat". stort TACK.

Va hade jag varit UTAN mina barn, mina systrar-ystrar, pappa Uffe, mamma, pappa o Ania o alla andra nära o kära som stöttat mig i denna skiten.

Tack snälla snälla underbara ni. Älskar er alla. 

Framför allt vill jag tacka mina döttrar som orkat med alla mina "klagovisor/deprissoner, uppgivenhet, hopplösheten, självömkan, you name it" för att dom har orkat peppa mig o ge mig kraften/jävlar anamma o ta mig igenom detta skit. 

Utan Er hade jag inte varit där jag är idag! 

O ni andra som undrar o har frågor, ni kommer att få svar men inte just nu, om va de handlar om. Snälla respektera det.

Att jag skriver om detta nu o här, de är ett sätt för mig att "ventilera" ur mig, inte allt men de värsta, självhjälp kallas de visst.

De blev lite tung text men man behöver såna oxå ibland.

O Nej, jag är INTE down down, nä jag känner mig faktiskt hoppfull o rätt så nöjd med tillvaron.

Jag är faktiskt på ett riktigt bra humör om jag ska ärlig, o de för att jag har så många fina underbara älskade vbarn o vänner runt omkring mig. 

Love you al.

 

Tjingeling