PINKMJAU

Känslan den finns där,
Utan ord,
Den känns,
Märks så tydligt.

Borta är all förtroende,
tillit,
samhörighet,
skojet,
Inom familjen.

Varför?

Vet ej,
men kan ana mig till det,
men vill inte,
vill inte tro de är så,
men känner ju,
känner ju så väl igen MUREN.

Den långa,
man inte inte orkar gå runt,
utan att stupa,
knappt halvvägs.

Så många blickar,
blickar som dömer,
utan ord.

Varför?

För min lyckas o kärleks skull?

Får jag inte älska nån mer?

Varför?

Han får ju,
Pappa!

Får inte JAG älska nån mer?
Va lycklig?

Tydligt,
tråkigt,
sorgligt
men sant!

Hade hoppats på att tvärtom!
Glada miner,
lycka för MIN skull,
men NEJ!

Istället är jag UTFRYST!
Utanför!
Utanför alla mina älskade jag älskar mer än livet!

Varför????????????

Sitter här o tårarna rinner för mina kinder o
funderar på att överge min kärlek,
mannen i mitt liv,
bara för att få ingå,
höra till min familj igen!

Min familj,
mina barn betyder ALLT för mig!
Utan dom är jag inget!

Är jag det UTAN han då?

Nej, men jag kan bygga upp en mur igen,
Inte släppa in nån innanför den,
som jag gjort nu o förlorat mina barn.

Kan inte leva utan dom!