PINKMJAU

jaha... så ska man skriva nåt igen...
Usch o fy säger jag...
Vissa dagar vill man inte kliva ur sängen alls...
Idag e en sån dag.....
Tänker för mycket.... för djupa o svarta tankar....
trots härligt vårväder...... suck....
Kan inte låta bli o sakna tillbaka flera år i mitt liv,
då jag hade alla mina underbara ungar runt mig....
Hatar de här livet som är nu...
så ensamt...
Känner sig bortglömd....
Fy så hemskt....
Utanförskaps-känslan....
Hatar den verkligen från djupet av mitt hjärta...
Vill få va delaktig, dagligen, fast mina barn e vuxna o har ett eget liv!!!!!!
Men nu e de ju inte så...
dom har sitt liv, sina barn, jobb, sambos osv osv...
Jag hör inte dit längre!!!!!
Jo fast inte på de sätt jag vill!!!
Åh va jag saknar alla dessa stunder när man kände sina ungars armar runt nacken,
deras "hemliga"-förtroenden berättade för mig...
Fy så jag längtar tillbaka till svunna tider!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Trots allt slit o släp de innebar då, som ensamstående mor!!!!
Så här sitter man nu, o undrar...
tänker o längtar.....
VA gör dom?
Hur mår dom idag?
Har dom blivit lurade idag?
Lurat själv?
Jag vet inte...
o jag vill inte störa heller, vet ju hur upptagna dom är av sitt....
Näe... nu får jag sluta upp!
Jag är glad iaf att de går bra för mina barn, dom har blivit starka o självständiga,
omtänksamma o skötsamma.
Jag lyckades med nåt iaf... trots alla olycksskorpor från förr..
e så stolt över alla mina barn!!!!!!
Älskar dom massor!!!!!
o nu ska jag ut o promenera bort den här övergivenhetskänslan.........