Livet vid 60
Ja vad säger man? Från att ha haft fullt upp, Full med energi, ställt för upp alla och envar, Både familj som alla, Alltid försökt gjort mitt bästa, men just nu, Som jag känner inom mig, så har jag inte lyckats! Än den ena som andra tycks ogilla mig! Tycka att jag är EGO number ONE!!! Och det är det sista man kan säga om mig! Enligt mig själv. Ställer alltid upp! Vare sig jag känner för det, mår bra, har råd, Så betyder mina nära o kära allt för mig! Behöver nån av dom mig, Så finns jag alltid där, vad det än gäller. ( Frånsett dom 5 år jag hade skuldsanering med pengar) Jag fanns då med, o kommer alltid att finnas där för de mina, oavsett VAD!!!
Kaos
Livet är hårt o skört.
Tiden räcker inte.
Alltid sårar man nån, bara för att man prioterar nån annan som behöver mig mer.Hatar denna balansgång!
Hur jag än gör,
Agerar så är det alltid nån som är besviken o arg på mig.
Omöjligt att va alla till lags i vår stora konstiga släkt.
Vill ju bara alla väl.
Trots all den senaste tidens osämja inom min egna lilla familj
så hur gärna jag vill så har jag inte tid att ta tag i det just nu.
All min kraft o ork går till mina föräldrar,
90 år gamla, i behov bägge två av all hjälp dom bara kan få.
Sista veckorna har gått åt att försöka få myndigheter/makt havare i deras kommun,
Att öppna ögonen!
Pratat med alla möjliga, ambulans, akut personal, ava, hemhjälp, biståndshandläggare inomäldre vård,
Gör allt detta med än gärna för mina föräldrar,
Älskar ju dom o vill gärna ha bägge två kvar nåt år till,
Fast dom är 90!
Tog emot att åka hem hit igår,
Ville inte lämna dom,
Fast jag har fixat med alla möten o läkarbesök för dom bägge,
Mest för pappa.
Hatar min sjukdom, alla prov jag måste ta, allt med det.
Vågar ju inte trotsa eller skita i det,
Vill o önskar kunna vara kvar för mina barn o barnbarn lika länge som mina.
Sen att alla inte bryr sig hur jag mår o har det, kan jag inte göra nånting åt.
Älskar dom alla oavsett vad,
Nu och alltid
