Mummis-dagis
Dax för Mummis-dagis vecka.
Idag ska vi till öppna förskolan o eventuellt ut o mata änder.
Har många, tusen tankar i huvudet,
men försöker slå bort alla negativa tankar,
energi tjuvar.
Vet med mig själv att jag inge fel har gjort,
försökt att räcka till för alla,
mer än så kan jag inte.
Hoppas bara att livet är skonsamt o lyckligt för alla de mina,
älskade barn med respektive.
Är så lycklig över att de alla tycks ha ett kärleksfullt förhållande med sina kärestan
o barnen.
Mor o far mår bra, trots sina höga ålder, hoppas på många fler såna.
Bara jag som fortfarande väntar på "dröm-prinsen" på sin vita springare......
Tårar
Dessa tårar som trillar ner på mina kinder,
tårar av hopplöshet,
känslan av inte vara älskad,
älskad o uppskattad,
av vissa av de sina,
Varför???
Den som ändå visste det,
kunde svaret,
så man kunde få en ärlig chans till att rätta "felen",
"felen" jag känner att jag är helt oskyldigt anklagad för att ha gjort,
varit orsaken till.
De gör så ont!
Sliter mitt inre i tusen tusen bitar.
Jag har bara försökt o finnas till,
hjälpa med de lilla jag kan,
absolut inte ekonomiskt men på så många andra plan,
Min dörr har alltid varit öppen för alla som har behövt,
aldrig nånsin stängt ute nån,
ej heller mig veterligen pratat skit om nån,
däremot försökt med allt jag kunnat för att få alla att må bra,
komma överens,
ändå sitter jag här nu o bara känner så mycket hat, ilska o avsky riktat mot mig,
Varför???
Den som ändå hade nå svar på det.
Försöker hålla masken uppe,
visa en glad sida utåt,
men stunder som dessa,
när jag är ensam,
kan jag inte hålla igen dessa tårar,
dom bara rinner o rinner,
"Gör om o gör rätt"
va de en som sa till nån annan en gång,
men frågan är ju,
VAD skulle jag kunna göra om så de blev rätt???
Låst min dörr?
Inte släppt in nån?
Nej!!!
De är de enda jag INTE kan o kommer aldrig heller att kunna göra,
stänga o låsa min dörr till nån som behöver en fristad, hjälp, ställe att känna sig välkommen o trygg i,
Aldrig nånsin skulle jag kunna göra det!
Familj eller inte.
Jag hade INGEN att vända mig till dom gånger jag verkligen hade behövt det,
därför är min dörr, mitt hem öppen för dom som behöver det,
mitt hjärta med.
Vet hur de känns att inte ha nån att förlita sig på,
ingen att vända sig till,
när nöden är som värst.
Nu ska jag torka bort dessa tårar,
i vetskap om att de trots allt finns en hel del människor som både
uppskattar mig som person o älskar mig,
precis som jag är,
med fel o brister som alla.
Fortsätter att hoppas o önska att just detta år är VÅRT år,
mina nära o käras,
alla som ingår i den o de är många.
