Utanför....
Usch va jag känner mig utanför!!!
Inte BARA för jag bor på landet o har dålig ekonomi pga skuldsaneringen som jag är stolt över att klara av!!!
Önskar bara jag kunde få tillgång till att få vara med i mina barns o framför allt mina barnbarns vardag,
mer än jag får.
Visst är jag uppdaterad o så, men skulle så gärna vilja få ha mer "närkontakt".
Lite svårt vet jag, när man bor så långt ifrån som vi gör,
men OJ så lycklig o tacksam jag blir var gång telefonen ringer o nåt av mina fina, underbara, älskade barnbarn, barn ringer BARA för att prata! Älskade ungar!
Dom förgyller mina dagar mer än dom nånsin kan förstå. Så STORT TACK till deras föräldrar/mina barn/svärdöttrar o söner!
Sen att jag känner mig utanför LIVET beror på att jag lever mitt liv som jag gör just nu,
skuldsanering o framför allt dessa förbannade skit sjukdomar SLE/DLE vilka jag inte vill kännas vid, gör sig påminda titt som tätt, ont där o här, fast jag säger annat till alla
"De e bara bra" fast man knappt orkar med sig själv, än mindre klara av vardagen vissa dagar för att man har så ont så man inte vet vart man ska ta vägen!
Många svåra tankar o känslor som byggs på.
Tur jag har några (inga namn, ingen glömd) som jag kan ventilera mig hos o som har orken o lyssna på
"gnäll-spiken" till kärring.
Jag har mina fel o brister i allt som alla andra men jag vill o önskar av hela mitt hjärta att dom som betyder mest i mitt liv, som jag älskar mer än livet i sig självt vet med sig det!
Just nu, skrivandes stund e jag både lycklig som sorgsen,
lycklig över att de går så bra för alla mina barn o barnbarn,
olycklig för att jag känner ibland att jag blir undanskyfflad, bortglömd.
Förlåt inge illa menat, men känslor rår man som sagt inte över.
Nu tar jag min värktablett o insomningstablett o önskar jag vaknar i morron med bättre humör o tillförsikt för livet o va de ger mig (eller inte ger)
Natt natt
